Inte orkat

Nu är jag här.
Tiden går fort.
Jag vet inte vad jag ska säga här. Då mkt av det som händer i mitt liv är privat.
Jovisst har man delat med sej väldigt öppet om allt innan.
Men nu är jag inte ensam utan jag har en son med.
Jag vill inte att det jag skriver här en dag ska påverka honom.
Ni som står mej nära vet redan det mesta.

Men kort å gott kan jag i allafall säga, att familjen inte längre bor under ett tak.

Vad som sker i framtiden kan jag inte säga nåt om.
Mer än att nu är botten nåd nu gäller det att simma uppåt till ytan igen.
Ytan där borta så oändligt långt borta.

Jag hade nog på nåt sätt räknat med mer stöd från alla när jag har/ haft det så satans tufft.
Men naiv kanske. Man får klara sej bästa fan man själv kan. Drunknar man so what.

Men Ni ska alla veta, att ingen älskar Hampus så som jag gör.
Därför kämpar jag där nere på botten, så att jag en dag ska bli en bra mamma.
Jag är ingen dålig mamma nu. Då jag tänker på hans bästa, vill hans bästa.
Vet inte hur många tårar som fällts på min kind, tusen tals.
Ont i hjärtat, sorgen, bitterheten.

Man kan inte planera, drömma sej fram.
Man får ta en dag i taget å göra det bästa av den:)