Hampus

Dagen D..
Vi var smått nervösa när vi packade in grejor i bilen, å åkte iväg till USÖ.
Först ett besök på specialist mödravården, där jag blev undersökt. Sen ringde läkaren in till förlossningen för att se om de hade plats för mej. Så jag traskade helt enkelt vidare dit. Vid 11.30 la man in 1a kudden i slidan för att sätta igång processen.
Dagen gick, hade några förvärkar men jag satt mest å tittade på OS i dagrummet. Framåt kvällen vid 19 tiden kom det riktiga värkar å då blev jag kopplad till CTG maskinen.
Värkarna var inte så intensiva. När natt personalen kom tyckte de att vi avbryter för idag, gav mej bricanyl meningen var att vi skulle sova gott den natten. Men halva örebro hade tydligen bestämt sej för att föda den här natten, det råde kaos. Så vid halv 2 väcker de oss å vi får byta rum. De behövde förlossningssängen, jag fick komma till ett annat rum med vanlig säng. Men vi somnade väl till slut.
Så satte de in salva följande dag två ggr för att få igång värkarbetet, så klart kom det värkar. Jag var ändå rätt pigg och hanterade smärtan bra.
På onsdag morgon kom barnmorskan in, kände att min livmodermun hade öppnat sej 1 cm så då förde de in en ballongkateter som sedan drogs ut var 30e minut. När den var ute, var jag öppen 4 cm.
Upp i gynstolen, nu var det bråttom att ta hål på fostervattnet.
Det rann en hel del vatten.
Lite värkar fick jag men inte nog. Så dropp med värkstimulerande sattes in, jag fick ligga med ctg maskinen hela tiden, undantag var toa besök.
Nu började det på riktigt.
Jag hade kraftiga smärtsamma värkar, låg med lustgas å överlevde värk efter värk.
Så ny kontroll fortfarande öppen 4 cm ökar styrkan på droppet.
Jäklar håll i mej sa jag nu kom de var 20 e sek lustgasen var inte å tänka på. Jag fick stöd av sambon som hjälpte mej andas, utan det hade jag inte klarat det. Han stöttade å han fanns där hela tiden.
När vi passerat midnatt var jag totalt slutkörd, då minskade de dosen lite. Men snart kom de tillbaka å ökade igen å en gång till. Då tjöt jag å sa ge mej epidrual. Så narkosläkaren kom å gav mej den. Då hade jag såna värkar att jag bara skreck rakt ut, det var hur många som helst i rummet. Men har man ont på riktigt skiter man i sånt.
Epiduralen hjälpte väl lite grann.
När vi passerat vid 3 så kollade barnmorskan igen om jag öppnat mej mer. Nej fortfarande 4 cm. Jag bara nej nu orkar jag inte mer, ni får snitta mej.
Javisst säger hon går iväg å pratar med läkaren. Jag låg där o kämpade med dessa förbaskade värkar. Kände en hopplöshet i mej själv.
Tänk om läkaren säger nej, jag e tvungen å invänta till jag är öppen 10 cm.
Med tanke på alla dygn, alla timmar jag redan legat med smärtgräns runt 100. Bad jag högt till Gud. Hjälp mej, jag orkar inte mer.
Som en evighet kändes det som kom barnmorskan tillbaka å sa att ja det blir snitt.
Så stängde hon av droppet, å värkarna försvann. Ingen blev mer glad än jag.
Vi åkte ned en våning för att göra snittet.
Andreas försvann å blev rymdgubbe, jag gjordes i ordning.
Sen fick jag lokalbedövning genom samma kanal som epiduralen suttit.
Jag hade inte ont men jag kände hur de jobbade där nere i magen hur de tryckte å hur de slet.
Det fanns en klocka på väggen, den tittade jag på minut efter minut höll de på. Men äntligen kom han ut, min underbara Hampus.
Glömmer aldrig de där sekunderna när jag fick se honom.
Efteråt har det visat sej att när de tog bort myomet för 1,5 år blev det ärrbildning i livmodern. Så efter detta snitt vill man i framtiden inte riskera att det ska ske nåt drastiskt så vid fler barn så är det snitt som gäller. Planerade snitt som läkaren säger.
Just nu finns inte en tanke på fler barn... 3,5 dygn räcker för ett bra tag framöver.
Jag har nu 2 snitt på magen. Varav det ena känns ena dagen mer andra mindre. Men imorgon ska klamrarna bort å av erfarenhet från förra gången blir det lättare å skönare bara det.
Nu ligger Hampus å lapar sol i vagnen. Han fick gulsot å fostervatten i sej vid förlossningen.
Men är en snäll mysig liten sötnos.